Hårarbete

Att göra smycken av hår är en nästan 200 år gammal tradition i Dalarna, främst i byarna kring Orsasjön och då i synnerhet i byn Våmhus. Runt år 1820 kan man läsa att det börjats tillverka smycken av hår ute i gårdarna, för att kunna få in lite extra inkomster.

1800-talet var en fattig tid i bygden och nödåren var flera till antalet. Man tror att kunskapen kommit av att flickorna i bygden tidigare tillverkat tagel-ringar. Taglet kunde färgas i olika färger och sedan flätas så ringen fick minnesord runtom. Det hände att taglet blandades med hår och ibland byttes allt tagel mot hår. Därifrån var steget inte långt till att tillverka en massa olika smycken, som till exempel broscher, halsband och örhängen och de påminde lite till utseendet om flätade tennarbeten som används idag som armband och halsband.

Hos Svenskt Tenn finns många smycken av just tenn. För byn Våmhus blev hårarbeten en viktig inkomstkälla. På grund av Napoleon-krigen var det brist på ädla metaller och ett hårsmycke behövde egentligen bara guld eller silver till själva låset eller andra mindre detaljer. Under 1800-talet gjorde hårkullorna, som de kallades, även löshår, pastischer och annat till de stora håruppsättningarna som var på modet under den tiden. Stora hår hos kvinnor var under perioden ett tecken på välstånd. Någon brist på hår uppstod aldrig. Man tog vara på allt, till och med av-kammat hår. Unga ogifta kvinnor hade ofta långa hår då det uppfattades som tilldragande, men efter giftermål klippte de ofta av sig de långa flätorna, som sedan hårkullorna drog nytta av. Att vara korthårig utan att vara gift sågs däremot som en skam. Trots detta hände det att fattiga kvinnor sålde sitt hår för att tjäna en slant. Priset låg på 25 öre lodet i mitten av 1800-talet och ett lod var 13,28 gram. Grått hår var särskilt eftertraktat och kunde betala en hel krona lodet. Detta för att gråhåriga kvinnor ofta var tunnhåriga och behövde lösflätorna. Den som ville köpa en lösfläta fick betala en krona, samma pris som man fick betala för en halskedja. Det tog en hel dag att fläta en lång halskedja. Dalfolket var ett fattigt folk och kvinnorna gav sig ofta iväg på årslånga resor för att sälja sina hårarbeten. De reste inte ensamma utan i grupper om runt tio flickor.

Många hushåll räddades på detta sätt och hårarbeten såldes i många länder, bland annat i Ryssland, England, de baltiska staterna och i Danmark. Under några årtionden var det hårkullorna som drog in bygdens största inkomster, mer än vad männen drog in på sina samtliga arbeten. Att kvinnorna, som var omyndiga på 1800-talet, inte blev arresterade för lösdriveri kan de tacka den vackra bygdedräkten för. Folkdräkten blev ett signum för ett ärligt och redigt dalfolk. Slutet för hårarbeten kom när det kortklippta håret blev modernt på 1920-talet och hårsmycken ansågs som skräp. Men kunskapen om hårarbete har överlevt och idag hålls det kurser i ämnet för den intresserade.